Nu har sagan tagit slut

En konstig figur har han varit hela sitt liv.
Stor och klumpig och bufflig. Vaktande mot främmande och rentav otrevlig mot hanhundar.
Men ack så älskvärd och kärvänlig mot de flesta.
Ett av de största problemen var hur han skulle lyckas att få plats att sitta i knäet på de han tyckte om, gick allt som oftast inte så jättebra.

Hem

Underlig var han också när det gällde valpar, han fullkomligt älskade dem.
De fick gärna göra precis vad som helst, tålamodet hade inga gränser.
När han inte orkade leka mer och la sig för att sova var det helt OK om valpen fortsatte leka och bita i öronen. Misstänker att han alltid hade en hemlig önskan om en egen valpkull.

Hilda och Tuffer

Tuffer och Molly som liten.

De säger att blandraser är friska hundar, Tuffer kan nog plocka ned den statistiken några hack.
Han föddes 18 oktober 1999 och såldes som åtta veckors valp. Ett par veckor efter försäljningen kom han ”hem” igen eftersom köparna hade ångrat sig. Strax därefter var Tuffers ”pappa” ute och kissade kvällen med valpen, halkar och landar på valpen. Resultatet? Ett brutet bakben.
Sen fortsatte det.
Vi har opererat bort en utvärtes cysta mellan frambenen, han blev allergisk mot insekter och pollen och fick en egen variant av epilepsi.

Ovänner ibland

På springtur i snön, januari 2010.

Förra sensommaren fick han en liten knöl bakom ena frambenet vilket visade sig vara elakartad cancer, mjukvävnadssarkom. Den växte fort.
Enligt röntgen och prover skulle den dock inte vara metastaserande.
I januari genomgick han en jätteoperation på Veterinärhögskolan i Oslo. De tog bort tumören samt en massa frisk vävnad runt om och trodde på en god prognos.

Faktiskt nästan varje gång

Om man sitter fint kan det ramla ned lite mat... (Tuffer och Engla)

Efter en del postoperativa problem var han väldigt pigg under våren och försommaren.
I mitten av sommaren började han torrhosta lite, dessutom blev han stucken av jordgetingar mitt i allt, men det klarade han över förväntan.

Men i Tuffers liv fanns det inte en hund han tyckte mer om

Vad hade livet varit utan en hel hög med flickor?

6 augusti 2010 röntgade vi lungorna eftersom både andning och ork blivit hastigt och kraftigt försämrade. Bilderna visade att lungkapaciteten var i princip noll.

Då finns bara ett beslut som är rätt.

Blev gammal och grå på slutet

Tappade räkningen på hur många travbanor han sett och hur många temporära hundvakter som fått hålla i snöret.

Jag tror inte bara det är mig han har glatt, utan de flesta han har träffat.

Dessutom hade han en husse som naturligtvis även han saknar honom.

Tuffer har satt sina tassavtryck både här och där och han har fått följa med överallt, till sin egen stora glädje, överlycklig inför nya äventyr.

Springlekar kan vara oanat roliga

Att bada är också trevligt

Utan honom hade jag definitivt inte varit här idag.

Han har kämpat åt mig när jag inte har klarat det själv och han har alltid funnits vid min sida.

Och faktiskt, till och med hanhundar gick bra, till slut.

Grå hanar kan ju till och med vara söta...

Och som han har kämpat, utan att tappat modet.

Alltid lika glad, alltid lika trösterik, förtröstansfull, förväntansfull.

Men flickor är ju sötast förstås. (mobilbild)

Kor var också helt OK (mobilbild)

Ibland trodde han att han var en kalv, eller om han trodde att kalvarna var konstiga hundar. (mobilbild)

Barn var tillåtna att göra vad de ville. Som att stå på hans huvud till exempel. (mobilbild)

Tuffers nos kunde vara hur intressant som helst att peta på. (mobilbild)

Du slipper mer nu, min vän.

Jag är ödmjuk över förmånen att ha fått lära känna dig.

Vackra vänner - oavsett i vilken skepnad de kommer - är det ont om.
Var rädda om de ni har!